söndag 5 mars 2017

Nästa kapitel


Sitter i köket och dricker mitt frukostkaffe och bläddrar i morgontidningen. Smörgåsen är slut. Väggklockan tickar. Maken är på lång-spinning sedan tidiga morgontimmarna. Solen letar sig lite då och då in med tveksamma strålar. 

Det är söndag. En söndag lik en hel del andra söndagar. Sovmorgon. Lång frukost med mycket kaffe. Några maskiner med tvätt. Kanske en stund vid jobbdatorn. Leda pass på Friskis. Planera middagsmaten. Fundera över veckoplaneringen med jobb och träning. 

Det är dock något som saknas. Det känns som ett vakuum. Ett hål. En krypande känsla av att jag glömt något eller missat något eller saknar något eller...?? Så slår det mig plötsligt - barnen. Ungdomarna. Mina små telningar som i år blir 20 och 22. De finns inte omkring mig längre. De bor inte här längre. Eller, jo, det gör de ju egentligen, men med en i Uppsala och en på resande fot så är de inte hemma i alla fall. Jag konstaterar att de senaste tre veckorna är det längsta som jag och F varit själva hemma utan ungdomar, någonsin. Tre veckor är ju ingenting! Sonen är hemma igen om två veckor. Men vi har verkligen fått en föraning om vad som komma skall. Det är så här det kommer att bli till slut. Kanske redan till hösten när båda förhoppningsvis kommer att plugga på annan ort.

Men de har ju varit stora länge. Sköter sig själva. Tvättar sina egna kläder. Lagar middagar. Jobbar, pluggar, tränar, kör bil. Tar hand om sig själva helt på egen hand. Fast de har ju trots allt bott här. Två, ibland tre vuxna människor, utöver min man, som funnits omkring mig. Som jag, inser jag nu, i mångt och mycket hängt upp min tillvaro kring. Planerat efter. "Hur många blir vi till middag?" "Jobbar du idag?" "Vad ska vi äta i kväll?" "Var sover ni i kväll?" "Hur mår du idag?" "Behöver någon tvättmaskinen i kväll?" "Vem lagar mat i kväll?" "Vem kan handla idag?" "Vem har lämnat...?!" "Göm inte...." "Tänk på att..." "Har du...?" "Ska du...?" "Vem...Vad...När...Hur...?" 

Men också två, ibland tre vuxna människor, utöver min man, som jag umgåtts med. Pratat med. Skrattat med. Gjort saker tillsammans med. Som storhandlat tillsammans med mig. Som alltid bär kassar. Som tar ner mig på jorden när jag oroar mig för mycket. Som lär mig hur det fungerar "nuförtiden". Och även om de inte gjort så mycket väsen av sig och skött sig själva så har deras energi funnits i huset. Det har nästan alltid funnits någon mer än du själv hemma. 

Nu är vi två. Och när en inte är hemma är den andre ensam. Vi måste lära oss ett nytt sätt att leva. Tvåsamheten. Underbar och annorlunda på en och samma gång. Jag som alltid hävdat att jag har behov ensamhet inser plötsligt att känslan av att vara helt ensam i huset får mig att tappa energi och ork och fokus. Får mig ur balans helt enkelt.

Det är väl så att det berömda "nästa kapitel" av livet börjar här någonstans.

Älskling, sätter du på en kanna kaffe, vi har ett liv att skriva! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar