fredag 10 februari 2017

Denna symbios!


Gahhh, denna symbios! Jag har pratat om den förut. Den här symbiosen som man lever i tillsammans med sina barn. Eller som åtminstone jag gör. Att leva sig in i sina barns känslor och sjukdomar och i princip ALLTING däremellan så till den milda grad att du upplever detsamma. Det är framför allt sonen som jag har den här kopplingen med. Han behöver bara andas att han mår illa eller har ont i halsen så känner jag av samma symtom. Med dottern ibland men inte lika tydligt. Har naturligtvis med oro att göra och sonen är minstingen och kommer alltid att vara. 

N U  S K A  H A N  Å K A  T I L L  K I N A

När han, för nästan ett halvår sedan, kom hem och berättade att han hade bokat resa tillsammans med en kompis till Kina höll jag på att tuppa av. HERREGUD, HUR ska det GÅ?? Sedan har ju tiden gått och jag har vant mig vid tanken. De har skaffat visum, kollat upp vaccinationer, bokat utflykter, växlat pengar mm. mm. Noga förberedelser. Resan är hyfsat organiserad med förbokade hotell och tågresor. Från Peking till Hongkong ska de ta sig med tåg. Sedan vidare från Hongkong till Australien för att besöka kompis som bor där.

H A N  Å K E R  I  M O R G O N

Jag har varit förvånansvärt lugn senaste tiden. Kan inte göra mer nu. Har köpt div mediciner, kollat försäkringar, förmanat, påmint, tipsat. 

Men nu. Kvällen innan. Alltså mina nerver. Vet inte vem som kommer att ha svårast att sova i natt, han eller jag. Strax före nio i morgon bitti kör vi ut till Arlanda. Kanske blir det bättre när han är iväg. Då kan jag ju verkligen inte göra mer. Bara att slappna av och förlita sig på att han klarar sig själv. Såklart att han gör. Och de är ju två. Kina, det är väl hyfsat civiliserat ändå. Va? 

Gaahhhh!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar