lördag 16 juli 2016

Samlade tankar kring en semester jag aldrig glömmer

Känner att jag måste samla mig lite. Sortera intrycken. Landa i känslorna. Säga något klokt.

Och packa upp.... Men det kan vänta.

Jag har tillsammans med min man haft en helt fantastisk semestervecka. Punkt. Fast, det räcker inte med en punkt här. Denna vecka har varit så omtumlande, rolig, lärorik, tuff, och en hel massa annat att det inte räcker med en mening och punkt.

Denna vecka har lärt mig att saker bara är saker och det mesta kan du klara dig utan eller går att lösa. Jag har fått känna på hur det känns när någon stjäl dina tillhörigheter, när någon förstör en annans egendom. Hur det känns att vara utelämnad i ett annat land med ett annat språk och andra rutiner. Men också kraften i gemenskap och umgänge med andra människor. Människor som delar din upplevelse och också drabbas. Tillsammans är vi starka fick en innebörd på riktigt för mig denna vecka.

Jag har också lärt mig att jag kan. Jag kan prestera. Jag orkar. Jag är stark. Men även det tillsammans med andra. Dina egna upplevelser och prestationer förstärks när du delar dem med andra.

Jag har förstått än mer hur mycket jag älskar att lära känna nya människor och att lyssna på andras livshistorier och dela med mig av mina egna. Att känna samhörighet, förtroende och vördnad. Att skratta tillsammans, med varandra, åt varandra.

Jag har insett värdet på att inte vara 25 längre. Att vara trygg, stark och harmonisk. Att umgås med andra med samma värderingar och samma trygghet. Det blir ett lugn. Ingen behöver tävla eller mäta sig med någon. Alla får vara. Allt fungerar och flyter på.

Vi har huserat 10 personer i ett gammalt stenhus i Provence, med hallen full av cyklar, hjälmar och cykelskor, kylen full av ost och vin, frukost med kaffe och nyinköpta croissanter, kvällar med fester och dagar med långa samtal mellan cykelturer och poolhäng. Vi har hanterat och tagit oss genom inbrott i vår bil, vi har delat på laddare, skor och kläder. Vi har lagat och ätit fantastisk mat.

Vi har också vaknat tillsammans den där morgonen då världen återigen visade att ingen går säker. Vi befann oss på betryggande 30 mil därifrån men ändå så nära. Med vördnad för alla drabbade tänker jag ändå inte lägga mer fokus eller energi på denna händelse för att visa att den goda världen är starkare och kommer att segra. Tillsammans.

Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag har fått lära känna er alla (ni vet vilka ni är) och att jag fått dela denna vecka med er.

I kväll somnar jag med ett leende på läpparna, oavsett vad som händer i världen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar