24 luckor

Ok, jag pausar den där åldersnojjan lite nu. Känns rätt ok idag ändå.

Nu är det grejer på gång nämligen. Jag tänker köra en adventskalender här på bloggen. Från och med i morgon kommer mina inlägg att heta Lucka 1, Lucka 2 osv ända till den 24 december.

Den stora frågan är nu bara vad denna kalender ska ha för tema. Vad ska jag skriva om i dessa 24 inlägg?? Jag känner att det måste nästan finnas en röd tråd eller åtminstone ett tema. Vad?

Ett alternativ skulle kunna vara att jag fantiserar ihop en story med nya avsnitt varje dag. Typ lite som improvisationsteater fast i skrivande form.

En annan idé som jag funderade på var att skriva något bra som jag har gjort varje dag och på så vis kanske inspirera andra till att tänka positivt och hitta bra saker med varje dag. Lite präktigt kanske?

Hmm, jag funderar vidare. Ett dygn har jag på mig för senast i morgon kväll ska "Lucka 1" öppnas.

Ps. Jag tar tacksamt emot tips fram till dess.

Vafalls?

Tre brödpåsar med endast varsin HALV brödbit i! Är vad jag fann i brödkorgen i morse.

Den skyldige?

JAG såklart. Och familjen nickar instämmande och suckar: Vad är det här med dig och dina HALVOR??

Ja, vad ska jag säga? Ibland (läs ofta) så är just en halv alldeles lagom, liksom...

Ja ja, snacka går ju...

Jag skrev ju för några dagar sedan att det var så skönt och coolt på något sätt att ha passerat 40. Lite pondus i livet liksom. Och att jag inte har alltför mycket att klaga på i kropp och själ. Att jag trivs med åldern och att det ju trots allt inte finns så många alternativ till att åldras. Det är ju livets gång och det är bara att gilla läget.

Alltså!?

Det låter ju skitbra.

Fungerar det i praktiken?

NÄPP!

Jag har, och det bara den allra senaste tiden nu faktiskt, börjat känna hur det liksom bara rasar. Hela jag. Jag känner mig gammal (och nu suckar hela generationen som är äldre än jag och säger; lilla gumman du vet inte vad du pratar om. Och min egen generation suckar också och tycker att jag är jättefånig och förmodligen fåfäng. Men det struntar jag i för nu är det MIN känsla jag pratar om här).

Det är sant. Jag känner inte igen mig riktigt i spegeln. Jag har faktiskt inte känt så tidigare. Kroppen och huden ser inte ut som förut. Håret ska vi inte prata om. Naglarna spricker. Leverprickarna sprider sig på kroppen och händerna. Utan extra kilon har området runt midjan ändrat form. Åderbråcket sprider sig. Ögonlocken hänger mer och mer. Pelikanhalsen har kommit för att stanna. Helt plötsligt. Men så kan det ju inte vara, det har inte kommit plötsligt, det har smugit sig på. Men det är först nu som jag ser det. Allt känns fel. Det är inte jag. Jag börjar inse att jag ser precis likadan ut som alla de andra medelålders småtråkiga kvinnorna med halvtaskiga frisyrer och svarta kappor, som jag ser på bussen och tåget varje dag. Gråa och trötta med spruckna nagelband.

Samtidigt när jag skriver detta så känns det lite omoget att fokusera så mycket på utseendet. För det är ju egentligen inte viktigt. Inte viktigt alls faktiskt. Vem är jag att döma och säga att andra kvinnor ser fula och tråkiga ut. Va? Fy på mig.

Fast när jag tittar mig omkring på mina kvinnliga vänner i min närhet så ser ju alla de så himla fräscha och fräcka ut. De är inte gråa och trötta. Kanske för att jag känner dem och vet vilka fina människor de är. Jag ser kanske inte bara utsidan på dem. Såklart att jag inte gör. För mig kan de se ut hur som helst och ändå vara perfekta. Kanske att min omgivning ser så på mig med? Kanske? Möjligen. Men JAG då? Hur ser jag på mig?

Jag ser någon som orken och tålamodet tryter hos. Som kanske inte orkar träna, piffa, måla, fila och hänga med hela tiden. Men inte vågar sluta. Jag ser någon som inser att 28 plussarna på arbetsplatsen inte ser dig som direkt jämnårig precis. Jag ser någon som skäms över att känna allt detta men inte kan hejda sig.

Oj oj oj, den där uteblivna 40-års krisen kanske kommer ikapp mig nu. Jag är kanske med dunder och brak på väg rakt in i en 45-års kris. Milda makter...

Slut i rutan

Konstaterade helt plötsligt, när jag mitt under dagens tvåtimmars spinningpass började känna mig lite mör, att jag under en niodagarsperiod (räknat från förra lördagen tills idag) har genomfört 7 träningspass. Det är ju en hel del. Varierad träning förvisso, men ändå.

Lördag: Core och cirkelgym

Söndag: Spinning (med norges bäste spinningledare, fast jag vet inte...)

Tisdag: Skivstång Intervall

Torsdag: Mitt eget corepass

Lördag: Mitt eget corepass igen

Söndag: Två timmars spinning

Kanske att jag ska vila några dagar nu. Känner mig HELT SLUT. Alltså verkligen mör. Kroppen vibrerar och jobbar för högtryck. Det blev hämtpasta från "Greken" idag. Och vatten i mängder.

Advent blev det idag också och ljusstakar och stjärnor lyser så fint fönstren. Men ingen glögg. Det får bli en annan dag.

Nu blir det soffa och TV.

12 timmar senare

06.59 startade jag bilen här hemma i morse.

18.59 stängde jag av motorn igen på samma ställe.

Däremellan har det arbetats (ni vet möten, knappra på dator, fatta beslut mm mm), utvecklingssamtalat med 14 och lärare, handlats lite frukostprylar (och glömt hälften) samt corejympats.

Rätt bra utdelning på de 12 timmarna ändå.

Snart väntar helgen. Det ser inte ut att bli några längre sovmornar den här helgen HELLER. Självvalt förstås, som vanligt. Leda core på lördag morgon och spinna i två timmar på söndag morgon (eller förmiddag snarare, 10 är ju inte så tidigt..).

Middag hos mamma på lördag.

OCH adventspyntande av hemmet såklart!

Nämen...!

De finns ju!

På ICA. Precis vid kassan. Strategiskt och fint.

Det finns hopp.

Nu går det undan

När till och med dagens barn, eller kanske snarare tonåringar, börjar sakna saker "från förr" eller från "när jag var liten" då börjar man inse med vilken hastighet utvecklingen går nuförtiden. 16 undrade till exempel idag var alla tablettaskar har tagit vägen. De där små söta som inte kostade så mycket och som var så goda. Hon hade letat förgäves i flera affärer häromdagen.

Vad som har hänt är helt enkelt att de få sorter som fortfarande finns kvar har bytt förpackningar till påsar istället. Med både större godisar och mer innehåll.

Och vi undrar hur det kommer sig att det äts så mycket godis i det här landet??

Jag inser också att det såklart är bra med utveckling, annars skulle vi ju fortfarande tillaga vår mat över öppen eld ute på tomten eller transportera oss med häst och vagn (vore kanske trevligt trots allt...), men varför måste ALLTING utvecklas? Och varför SÅ FORT? Och varför måste allting bli större? Kan inte en bra utveckling ibland vara att göra saker mindre? Visst ja, det görs ju kanske. Elektroniken blir mindre och mat och godis blir större. Och mer.

Och vi blir större. Och fler.

Hänger det ihop tro?

Gillar du lime...?

...frågade svettig kollega idag.

Har ingen aning om vad han snackar om?!

Ps. Strumporna var oxå gröna...

Holy...

Vad är det som händer?? Massrusning till min blogg! Alltså kolla statistiken här bredvid (just nu i alla fall, om du läser detta inlägg typ några dagar eller veckor efter dagens datum så kanske det inte är så dramatiskt längre...) Men alltså KOLLA NU. Många! Bara i går hade den 140 besökare. Jag är chockad. Bäst man håller inläggsfrekvensen uppe på en hög nivå nu.

Men i alla fall. Jag sitter nu i soffan med trötta muskler efter en hel dag i träningskläder. Det är alltså en typ av inspirationshelg för hela landets Friskis & Svettis ledare som jag har varit på idag och ska på i morgon igen. Söndagen brukar alltid bli lite seg eftersom kroppen fått så den tiger redan på lördagen.

Men i alla fall. Nu äter jag chips. Tror inte att det kvalar in som bra återhämtningsmat dessvärre. Men jag bara behövde det just nu.

Mina tankar går ikväll också till vår kompis C som förmodligen tillbringar natten på KS. Vi håller tummarna för att det inte var så farligt och att allt blir bra. Det måste det! Det är klart att det blir.

Kvällens middag

Mumsigheter från Toscana (och ICA).

Laddning inför lång tränings/utbildnings/inspiratons helg med F&S.

Finns det nåt alternativ?

Vad är det för fel med att fylla 40??
Vem har bestämt att du ska krisa när du fyller 40?
Varför måste de som gratulerar 40-åringar påstå att personen inte ser en dag äldre ut än 25??

Jag har idag deltagit i en 40-års gratulation på jobbet och bevittnat det pinsamma scenariot när personen som överlämnar presenten försöker vara rolig eller möjligen ge en komplimang genom att säga "Ja, stort grattis på...28-årsdagen...?" följt av fniss, fniss och hummande medhåll från publiken.
Vad är det för trams? Hon (som fyllt 40) är en superfräsch mogen kvinna. Javisst, jag kanske inte heller skulle gissa hennes ålder till 40 utan snarare lite yngre. Fast jag gissar aldrig folks ålder nuförtiden å andra sidan, för det är helt ointressant. Det finns inga mallar för hur du ska se ut när du fyller 40. Jag tycker nästan att det är en förolämpning att kalla en snygg 40-åring för 28! Precis som att åldern 40 är så pinsam så den ska vi inte ens nämna vid ord.

Jag har fyllt 40. För flera år sedan. Fyra närmare bestämt. Och är med stormsteg på väg in på det femte. Jag hade ingen kris. Jag tyckte att det kändes som att få lite pondus på något sätt att fylla 40. Att inte var den där yngsta, oerfarna längre. Jag gick mest omkring och kände efter för en kris skulle ju uppstå hade jag fått lära mig. Men den kom inte. Numera kan jag förvisso sucka lite över att kroppen, håret, synen och orken förändras så smått. Men det är inget dramatiskt och jag försöker stoppa mig när jag blir alltför kritiskt mot mig själv. Jag har inget att klaga på. Jag har lärt mig massor, fått distans till en hel del värdsliga saker och känner mig tillfreds med betydligt mer saker än när jag var...ja typ 25.

Jag har någon gång för länge sedan hört en suverän kommentar till ojandet över att bli ytterligare ett år äldre:

"Alternativet lockar mig inte..."

Samla trupperna!

När ett barn behöver hjälp finns det inget annat som är viktigare. När det dessutom är ditt eget barn det handlar om så stannar allt annat. Inget annat kan mäta sig med det. Allt annat blir blekt och oviktigt. Att öka lönsamheten på arbetsplatsen - vad betyder väl det när du behövs så mycket mer någon helt annan stans? Ditt barns välbefinnande upptar hela ditt medvetande. Och stöter välbefinnandet på patrull så finns det inte plats för något annat.

För pojkar i 14 årsåldern är ganska mycket i livet en kamp. Det är ganska mycket som är tråkigt, pinsamt, fult eller helt ointressant.

Skolan till exempel. Den är verkligen helt onödig och bara slöseri med tid.

Men man måste ju.

Nu står vi redo. Att hjälpa till på alla sätt vi kan. Lärare, mamma, pappa, styvfar och syster.

Det finns bara ett sätt att ta sig uppför en uppförsbacke. Gasa. Och vi puttar på. Och längst däruppe står jullovet och väntar med öppna armar.

Min lilla korv....

Worth waiting for...

Den som väntar på något gott, får oftast vänta länge...

Typ 2,5 år. Det är vad vi har väntat på denna hylla i köket. Det har varit en ful glipa mellan skåpen i TVÅ OCH ETT HALVT ÅR.

Men nu, nu sitter den där. Och det blev så BRA!

Vi har en snickare som vi anlitar som gör jättefina saker och är duktig och har verkligen öga för detaljer och ombyggnader. Dessutom bor han i ett likadant hus som vi vilket gör att han kan väggarna.

Enda problemet är att han är hyfsat oorganiserad, brister i framförhållning, har svårt för slutförande och är grav tidsoptimist. Minst sagt.

Hur som helst, sakta men säkert börjar huset bli "färdigt". Och idag kom då hyllan lagom till vår Mårten Gås middag som förbereds för fullt just nu. Nu ska pippi nr 2 in i ugnen.

Logga ut?

Det gick väldigt fort tycker jag.

Att få människan less på offentligheten på nätet.

För nu kommer det. Vi börjar fundera på om det är så sunt. Om det är vad vi vill. Om det är ok. Läser i senaste Damernas att nu "loggar vi ut". Det är senaste trenden. Att inte vara tillgänglig och synlig överallt. Det är till och med så att i vissa ungdomskretsar vill man bara ha en gammal vanlig telefon som det endast går att ringa och sms'a med. Låter som jag för bara något år sedan.

På nyheterna på TV pratar man om stölder av lösenord.

Men hallå, jag som just kommit igång. Jag kan ju inte sluta nu?!

Fast jag slås ibland av tanken att går ur Facebook. Men jag är för nyfiken. Det är ändå ett trevligt sätt att hålla lite kontakt med många vänner. Bara man tar det med en nypa salt. Håller en lagom låg profil.

Sen har vi bloggen då. Där skriver jag ju så mycket mer. Men jag håller min profil i schack här också. Jag skriver ju inte om allt. Långt ifrån.

Nä, jag håller mig nog lite lagom online ett tag till.

(och, alla "hackers", ge fan i mina lösenord, det säger jag bara)

Min morgonpromenad

Med mössa, vantar och heavyhands möttes jag av denna vackra vy längs min raska morgonpromenad i dag.

Härlig start på dagen!

Sambandscentralen

Här ligger vi alltså, tre av fyra familjemedlemmar, i varsin hörna i soffan, med varsin dator och TV´n i bakgrunden. Man vill ju inte missa något liksom...

Men vadå, vi umgås ju. Sitter i samma rum, i samma soffa och tittar på samma kanal. Plus lite facebookande, surfande, bloggande, mailande. Och pratar emellanåt. Simultankapacitet på hög nivå.

Ja, vardagskväll hemma hos oss. We like it!

Ljusglimt

Senaste tillskottet i inredningen - en lampa. Sitter nu på den stora väggen i trappen upp till övervåningen (eller ner till nedervåningen...beror ju på vart man är...). Där hängde det tidigare bara en sladd rakt ut ur väggen efter de tidigare ägarnas tjusiga näverlampa. Vi har funderat länge på vad vi ska sätta där. Vägglampor är inte lätt. Och det finns inte jättemycket snyggt att välja på heller. Vi har inte letat så intensivt, det kan jag inte påstå. Man blir ju hemmablind. Vi såg knappt sladden till slut. Men, så kommer det plötsligt en dag när man känner att nä, nu jäklar måste vi få upp en lampa.

Och nu sitter den där!

Skitsnygg faktiskt!

På riktigt

Alla helgons dag.
Idag.

Det är vad "Halloween" handlar om i Sverige. Och det är också någonting helt annat än USA´s "Halloween". Vi hedrar de som är döda helt enkelt. Tänder ljus vid gravar och minneslundar. Äter kanske middag med släkt och vänner.

Jag tog en förmiddagspromenad idag och gick förbi kyrkan, som jag brukar på min 45 minuters runda. Där var det redan fullt på parkeringarna. Människor som promenerade. Unga och gamla. Det var full aktivitet och ljusen lyste redan vid många gravar. Annexet till kyrkan serverade kaffe och varmkorv. Det var en fin höstförmiddag. Ingen sol men väl nästan 10 grader varmt och friskt och skönt. I min raska takt promenerade jag förbi en gammal farbror med en liten plastpåse i handen. Han kom från affären och hade en tidning, ett gravljus och ett paket tändstickor i påsen. Han lunkade så försiktigt fram och jag undrade stilla om det var hans hustrus grav han skulle till. Det kändes ändå inte sorgligt utan mest fint.

Det är alltså denna fina, stillsamma tradition som krockar så fruktansvärt med "Halloween" och som får Haloweens godisfrossande och vålnader och spöken och spindelnät och fejkade gravstenar i trädgården, att framstå som så makabert och smaklöst. De urgröpta pumporna kan jag trots allt tycka är riktigt fina, mer som en höstsymbol. Fin färg har de också. Bara man inte gröper ur dem till hemska varelser. Dessa två högtider har inget med varandra att göra egentligen. Väl? I Sverige framstår Halloween som helt förvirrat och vi vet inte ens vilken dag det ska "trickas och treatas" på. Lägg ner, säger jag bara. Lägg ner Halloween och fokusera på denna dag istället. Alla helgons dag. Åk förbi en kyrkogård framåt kvällen och upplev något helt magiskt. Ett hav av levande ljus.

Så vackert!

Höst

Höst ute
Höst inne
Höst i hjärta
Höst i sinne