Frakturmottagningen

Ser ju vem som helst, var brottet är. Glasklart...(?!)

I tillväxtzonen (undrar hur många såna man har kvar..?) mellan underarmsbenet och handleden har det liksom glidit isär. Är en fraktur tydligen, men ser snarare ut som en liten urspårning.

Ortopeden var en skojfrisk medelålders erfaren läkare och sköterskan lika humoristisk hon (jag tror att båda låtsades att de var med i en dokumentär typ "Livet på specialistvårdsmottagningen på Järvafältet"). Hur som helst så konstaterade ortopeden att detta var ett idealiskt ställe att bryta sig på om man nu måste. Just i tillväxtzonen förnyas och lagar det sig som allra bäst. Åtminstone om du är ungdom. Gips i tre veckor till. 14´s armar är hyfsat tunna som de är så jag bävar för hur denna lilla arm kommer att se ut efter fyra veckor i gips. Ett gips som vi, den 20 oktober, får ta bort själva. Och det var då den lustiga sköterskan kom in och gav oss råd om hur det skulle gå till. "Ja, man kan ju ta av här också", säger hon och pekar mitt på armen vid gipsslutet och jag fattade ingenting. 14 såg skräckslagen ut. Jaha, hon menar kapa hela armen liksom, haha, skojigt, skojigt...

Men det är klart, vad ska man roa sig med när hela väntrummet är fyllt med 14-åringar med högerarmen i gips. För så var det verkligen. Flera stycken. Ok, några var yngre också. Och en del var gipsade ända från axeln och ner. Verkar vara vanligt med frakturer på barn. Jag trodde att de var så pass mjuka att de inte bröts så lätt. Fast nu var det ju en frakturmottagning vi var på så det var kanske inte så konstigt att alla som var just där var gipsade. Men ändå. Många.

Men han är vid gott mod i alla fall. Kan använda handen en hel del trots gipset. Fingrarna fungerar fint. Skar till och med kött med den brutna armen till middagen idag. Det är väl duschen som är knepigast. Och att inte få dansa. Men vi smyger igång dansträningen så smått ändå trots gips. Skojiga doktorn sa ok.

Den som väntar på något gott...

...får oftast vänta länge.

Vi väntar på att klockan ska bli 01.30 (!) då 16 ska hämtas från "insparksfesten". Att hämta tonåringar mitt i natten har blivit styvfars jobb. Jag är så tacksam för det. Mitt jobb är att oroa mig. Vi gör alla det vi är bäst på liksom.

Vi bestämde oss ju för att tillbringa några dagar i staden för att förenkla denna natt men det hjälper ju inte när tunnelbanan slutar att gå redan strax före 01 på vardagarna. Att vimsa runt på nattbussar får nog allt vänta några år till. Så det blev bil ändå.

Det är alltså nu det börjar på riktigt. Det sitter ingen 16 årig liten tjej bredvid mig i soffan och äter godis på lördagarna längre. Även om hon är hemma så håller hon sig på sin kant. Umgås med vänner via nätet om de inte ses. Själv satt man i telefon i timmar i den åldern. Men det är precis som det ska vara. Dags att bryta sig loss.

Nu börjar en ny typ av nattvak. Ingen bebis som skriker och vill ha mat (tänk de som har det OCKSÅ, samtidigt..huu) utan en tonåring på vift och man (jag) kan inte gå och lägga mig fören hon är hemma. Nu är min tonåring (den 16 åriga) ändå inte ofta ute och far men tendensen är tydlig. NU börjar det.

Det är bara vänta. Finnas här. Hämta. Och vänta. Vänta på att tonåren passerar. Och hoppas. Hoppas att de passerar så smärtfritt, men ändå roligt, som det bara går.

Betala, betala

Har jympat och packat. I den ordningen. 16 och jag ska spendera några dagar i staden. Vi har ätit kulinarisk höjdare till middag; pasta med stekt burksvamp, framför TV´n. Värsta ungkarlsfasonerna. Såna är vi. Ibland. Men i morgon blir det nog något godare. Vi tänkte gå ut och äta och kanske ett biobesök också.

Den brutna armen verkar må bättre. Vi ska till ortopedspecialist redan på fredag för att kolla så att det läker rätt. Håller tummarna hårt för att allt ska vara ok.

Fick en synnerligen irriterande P-bot igår. Fick också första räkningen för 16´s skoldator. När jag suckade och uttryckte mitt missnöje över att "jag bara betalar och betalar" kommer den söta 16 åriga dottern fram och lägger armarna om mig och säger: "Men mamma, jag tycker om dig ändå".

Öhh, vilken tur... eller...???!!!

Dagen som kom av sig

Gårdagens bild utan vare sig rubrik eller text föreställer fröbaket som jag pysslade med igår. Närmare bestämt Fröbröd och müsli. Det var bara det att det kom lite annat emellan...

Så här ser en gipsad 14-åring ut. Lekplatser är till för små barn, under uppsyn. Stora barn utan uppsyn kan råka ut för tråkigheter. Som en bruten arm till exempel. På en studsmatta som ligger nedsänkt i marken. Ett litet snett skutt och han landar med hela kroppstyngden på EN hand. Inte bra. Som av en helt outgrundlig händelse så promenerar jag förbi sonen med två kompisar vid lekplatsen precis efter den olyckliga landningen. 14 ser allmänt besvärad ut men det brukar han ju göra när jag kommer och det finns kompisar omkring så jag reagerar inte förrän en av kompisarna ropar att han har skadat sig. Jag är framme i två språng och möter en likblek och skakande son. Han har ont i armen. Jag lägger ner honom med fötter i högläge på parkbänken och fumlar med telefonen och får nästan inte fram ett endaste nummer men lyckas till slut få tag på fadern som kommer på en gång. De kör till Astrid Lindgren och blir naturligtvis sittande där hela kvällen. Jag har inte diagnosen riktigt klar för mig men det handlar om ben som har förskjutits mellan underarmen och handleden. Låter inte skönt. Idag är han hemma från skolan och jag har varit hos honom och pysslat om lite.

Nu har mina små tonåringar var sin bruten arm i registret. Det räcker gott tycker jag.

Skickat från min HTC

Attityd!

Det här är inga dojor som man smyger sig in jympalokalen med och ställer sig längst bak. Sa försäljaren. Nu är inte jag den typen, som smyger mig in och ställer mig längst bak. Jag travar rakt in och ställer mig i mitten. Eftersom jag är jympaledare. Skulle se konstigt ut annars. Fast nu leder jag ju inte jympa så ofta utan core och då står jag längst fram, framför alla. Men i morgon bitti tänkte jag inviga dessa coola skapelser på ett jympapass som motionär. Fast inte längst bak då heller faktiskt. Aldrig längst bak. Ett par nya skor var alltså vad som behövdes för att jag skulle blir sugen på ren jympa igen. Och välbehövligt, de gamla har passerat bäst före datum för länge sedan. För det vet ni, eller hur? Att skor blir för gamla, även om de bara står i garderoben och inte används. De torkar liksom och tappar studsen. Mina gamla hade dock används. Väldigt mycket och väldigt länge.
Nu är det bara ett par bra promenadskor som fattas så är träningsparken komplett. Jag provade ett par drömlikt sköna idag på samma affär som de gröna. Jag kommer att köpa dem också. Jag vet det. Känner det på mig liksom. Fast kanske nästa månad. Jag vill ha ett par Lewis jeans också (inte för att träna i dock) så jag kanske får sprida ut investeringarna lite. Vi får se.

Och, hörni, I AM BACK!

Nurå?

Jo, nu finns det kanske några ord som vill ut.

Vad händer i min tillvaro just nu? Det mesta rullar på, som man brukar säga. Barnen pluggar på. Jag och F jobbar på. Mat levereras i kassar varannan vecka. Kvällarna blir mörkare. Vi har trevligheter att se fram emot. Middagar hos goda vänner bland annat.
OCH - en SPA helg för bara F och mig. Det ska bli mysigt.

Nästa vecka är jag och 16 solokvist igen. Då blir det nog någon övernattning i staden.

Nja, det är inte precis så att orden rinner ur fingrarna på mig. Det går trögt. Har jobbigt med formuleringar. Känner mig ofokuserad.

Åh, vad trist och irriterande!

Bättre lycka en annan dag...

Kom igen!

Tvingar mig själv att plita ner några rader här. Inge kul med skrivkramp. Jag tycker ju om att skriva. Egentligen. Men just nu känns det inge kul. Har inget att berätta. Har inga funderingar att dela med mig av. Jag är kanske lite stressad. Mycket jobb i huvudet. Mycket planerande. Har en hosta som inte riktigt släpper taget. Ska nog läsa nu istället.

Godnatt.

Goddag

Det är fortfarande sändningsuppehåll. Tomt på ord, som det brukar bli ibland. Men jag tänkte att jag skulle lägga upp en liten höstbild i alla fall. Ihärdig Tagetes (säg det namnet flera gånger, låter inte klokt till slut) har fått byta plats med Ljung. Utemöblerna får väl stå september ut i alla fall. Gräsmattan är grönare än någonsin. Så dags liksom. Någon helg framöver, när jag har lite mer ork, ska trädgården höstklippas. Men idag blir det lite softande innan vi ska iväg på den årliga släktträffen.

Men först, dags att väcka tonåringar. Klockan är ju ändå 12 snart...

Bloggtorka

Jag vill bara upplysa eventuella läsare om att det råder totalt stiltje i bloggerskans huvud för tillfället. Ingen skrivinspiration alls. Ingen lust. Ingen ork. Men annars är allt helt ok.

Status på förkylning: helt ok, klart på bättringsvägen
Status på hälsoundersökning: helt ok, alla värden bra, får köra vidare två år till
Status på arbetsplats: helt ok, har fått många bra saker uträttade och utredda
Status på tisdagskväll: helt ok, ska titta på film nu; "Hur många lingon finns det i världen"

Status på bloggen: torka

Status på tillvaron: helt ok!

Färgen!

Skyfall

Sitter och lyssnar på regnets öronbedövande smattrande där ute. Det var länge sedan jag hörde ett regn av den här kallibern. Himlen har bokstavligen talat öppnat sig. TV´n vill inte fungera. Typiskt dagen moderna teknik. Förmodligen orsakar syndafloden därute någon sorts störning i kommunikationen mellan parabolen och boxen. Jag som hade sett fram emot en hel kväll liggandes raklång i soffan och glo på TV. Nog för att jag redan gjort det större delen av eftermiddagen också. Men vadå, hur ofta händer det egentligen? Anledningen till mitt slöande idag är att jag faktiskt inte känner mig pigg. Har ont i halsen. Ordentligt ont, sådär att det nästan värker även när jag inte sväljer. Det bådar inte gott.

En stor kopp te har jag bredvid mig, med honung och skummad mjölk. Värmer och lenar gott i halsen. Helgen har varit lugn och skön. Tog hand om lite bortglömda blomlådor ute igår. Idag har tvättmaskinen gått varm. Så skönt att vara hemma en hel helg. Helgerna är verkligen heliga för mig. Då vill jag helst bara vara hemma och pyssla. Fast det är trevligt att göra annat på helgen också förstås, som att åka iväg och få miljöombyte. Det är viktigt att göra det ibland också. F och jag ska planera en SPA weekend för oss två. Det var länge sedan nu.

Ja, det var väl ungefär allt från mig just nu.

Oscarsgalan nästa

Jag är typ världskändis! Eller kommer att bli inom en snar framtid. För så måste det ju bli tänker jag. Jag - står nämligen med i en blogglista på en blogg i USA. Förstår ni?? I USA liksom. Ja, ok, bloggerskan är svensk men bor i USA. Det här är stort. Kanske inte just för att det är i USA egentligen om jag ska vara ärlig utan för att jag är med i någons blogglista överhuvudtaget. Det är premiär. Med undantag av 16´s blogg förstås, där finns jag också med (fattas bara).

Så, tack snälla Annika med bloggen "Life in the suburb" (jag bryr mig inte om att länka här för den bloggen finns ju med i min lista här bredvid, bara att klicka in). Du kommer att få en inbjudan till mina kändisfester sedan, jag lovar :-)

Nåväl. Kanske dags att komma ner på jorden.

Det är i alla fall väldigt kul att kunna sprida sin blogg lite. Jag vill ju gärna att folk ska läsa, det är liksom därför jag skriver. Bland annat. Jag skriver också för att jag tycker väldigt mycket om att skriva. Och det är faktiskt också en ventil och lite terapi. Jag mår bra av att skriva några rader. Vetskapen om att någon kanske läser gör det mer "på riktigt" på något sätt. Att starta en blogg är något av det bästa jag gjort. Faktiskt. Det finns naturligtvis mycket annat jag är stolt och nöjd över här i livet men bloggen är definitivt en av de riktigt bra sakerna.

Nu ska jag umgås lite med familjen. Morgondagen kommer att tillbringas på ett heldagsseminarium om ledarskap. Mycket spännande!

Hemmahos

På helgerna, till och med redan på fredagen tror jag, brukar både DN och SVD ha bostadsbilagor med lite inredning och hemmahosreportage (samt enorma mängder med bostadsannonser). Ganska trevligt ändå tycker jag. För att inte tala om Sköna Hem eller andra mer rena inredningstidningar. Kan vara lite trevligt det också. Lite tips och ideer kan jag alltid snappa upp. Drömma lite och gotta sig i andras tjusiga hem. Men det är just det där med andras tjusiga hem som jag nu börjar känna har gått lite väl långt. De där hemmahosreportagen. Så här brukar det nästan alltid låta:

Margareta och Björn köpte den nedlagda skolan (ladan, fabriken, stallet) och lät en gammal dröm gå i uppfyllelse. De har under årens lopp varsamt renoverat och behållit den gamla charmen men nu med en funktionell standard. Stora ytor för umgänge är viktigt för dem båda och det inte ovanligt att det är fullt kring det gamla middagsbordet som de köpte på en av deras många resor. Till vardags driver de tillsammans inredningsföretaget där Margareta står för ideerna och Björn som är hantverkare i botten iscensätter planerna. De är båda överens om att skapa ett hem måste få ta tid. Det är viktigt med ljus och rymd.

Alltså, bla, bla , bla. Det låter precis likadant i varje reportage. Det är inte ens originellt längre. Men nu har jag via bloggen "onekligen" hittat den perfekta motpolen. Ett helt underbart hemmahosreportage. Ni måste gå in och läsa HÄR.

Valmöjligheter

Ikväll rådde det ångest i tonårsgarderoben igen. Slutar som vanligt med att mammagarderoben får släppa till. Lånade ut ett par loafers som jag förmodligen får säga farväl till. Vi sliter liksom skor lite olika. Jag vet faktiskt inte hur 16 promenerar egentligen men hennes skor ser alltid ut som om de varit i krig. Så, hejdå loafers.

Vad är det för fel på oss kvinnor, tjejer, damer, flickor? Varför är kläder ett så stort ångestfyllt dilemma jämt?

Det ska matchas och mixas och se coolt ut men inte för genomtänkt utan lite casual fast kanske lite sexigt men absolut inte utmanande och inte samma två dar i rad och för guds skull inte vilka SKOR som helst för det beror ju på om det blir kjolen eller klänningen eller långbyxor eller piratbyxor eller jeans och ska jag ta kavajen eller blusen eller tunikan med tights eller kostymen fast då måste jag ha kappan eller kanske skinnjackan, jeansjackan eller bara en svart kofta eller en röd eller blå eller grå...

Vi har för många val. Helt enkelt. Alldeles för många val. Och är man 16 så har man definitivt inte hittat hem ännu (inte vid 40 plus heller tyvärr).

Jag trivs egentligen allra allra bäst i mjukisbyxor och en vanlig tröja. Det är det bästa som finns att få krypa in i såna kläder efter jobbet eller på helgen. Helst ska de vara riktigt gamla och inbodda också. Mysigt!

Mantra

Huvudet är fullt med jobbplaner. Har massa saker att dra igång och starta upp och reda ut och få fart på. Måste bara strukturera mig lite. Jag är lite periodare på det här med struktur har jag märkt. Ibland har jag ordning och koll på allt och i perioder tappar jag både fart och fokus. Helt normalt förmodligen. Fast nu måste jag rycka upp mig och skärpa till mig. Nu har vi varit på den sista lilla semestertrippen så nu är det bara vardag och jobb att fokusera på. Känns ändå som att familjen är hyfsat peppad. Gymnasiedottern är positiv till lärare och kamrater. Paniken har, åtminstone för stunden, lagt sig. Högstadiesonen känns lite, lite mer motiverad i år (men jag säger det tyst för jag vågar knappt hoppas), F är alltid fokuserad (imponerande) och själv tänkte jag satsa lite nu. På jobbet alltså. Här hemma ska jag nog sänka farten i stället. Och sluta oroa mig för tonåringarna.

Det kommer att bli en bra höst. Jag tror att jag helt enkelt bestämmer mig för det, att hösten kommer att blir toppen. Att jag är en bra mamma, duktig chef och en snygg medelålders kvinna (det där sista tog emot att skriva men nu står det där). Att barnen klarar sig fint.

Då kör vi!

Några bilder

Strandpromenaden i Nice.

Så franskt!

En gränd i gamla staden. Någon kikar fram där i högra hörnet...

Utsikt från vår balkong. Medelhavet skymtar där bakom.

Mera strand.

Hotellrummet.

Jag vill också rekommendera ett besök på F´s hemsida. Där finns fina cykelbilder. Klicka HÄR.

Nice!

Medelhavet! Det är något visst med alla länder runt Medelhavet ändå. Redan i taxin från flygplatsen kände jag det. Dofterna som kom in genom chauförens öppna fönster. Värmen, den fuktiga luften och en svag doft av vanilj från någon sorts doftgran eller liknande i bilen. Taxichauffören undrade naturligtvis på sitt franska sätt varför jag bara skulle stanna över helgen på denna underbara plats. Och det kan man ju verkligen undra. Men några dagar i sol, värme och medelhavsatmosfär är ju bättre än inget alls.

Fascinerande hur lätt du kan byta miljö på bara några timmar. Jag går upp nästan mitt i natten och transporterar mig till Nice. F har cyklat 80 mil genom franska alper ner till samma ställe. Så möts vi här som om det vore hur självklart som helst. Det är verkligen helt fantastiskt. Fredagskvällen spenderades tillsammans med övriga cykelgänget och de tre researrangörerna. Otroligt trevliga människor allihop. Jättekul för mig att få fira sista kvällen tillsammans med detta tätt sammansvetsade gäng.

Idag har vi strosat runt i Nice i maklig takt med trötta cykelben (ja, inte jag förstås). Mulet men varmt och skönt. Lite regn till och med men inte ens det var kallt. Ätit sallad Nicoise, såklart och doftat på mängder med örter, kryddor och tvålar som är en stor grej här. Influenser från Provance.

Vi har konstaterat att Medelhavet är vårt ställe. Där vi trivs som allra bäst. Det kan vara Spanien, Italien, Grekland eller Frankrike och alla har de sina sätt och specialiteter men ändå klimat och atmosfär gemensamt. Enkelt att bara vara och njuta och äta gott. Hit längtar vi alltid tillbaka. Och vi kommer att komma tillbaka. Många gånger!

Ps. Bilder kommer när jag kommit hem. Nätverk och wifi funkar sådär.

Målgång i Nice

Här kommer de, hjältarna som trampat sig uppför overkligt höga berg. Nu blir det Champagne!

På väg!

Arlanda. Väntar. Dricker kaffe. Klockan är TIDIGT. Längtar!

Väntar

Sitter i bilen och lyssnar på smattrande regn som vräker ner. Väntar på dotter som varit på skolläger och har mycket att bära. Hennes telefon har laddat ur så vi kan inte nå varandra. Hur i allsindar fick vi ihop tillvaron innan mobiltelefonerna fanns? Det här känns ju jättejobbigt. Vet inte vilket tåg hon kommer med. Bara på ett ungefär. Och hon vet inte exakt var jag står med bilen. Kan bli intressant. Med största sannolikhet kan hon inte heller mitt mobilnummer utantill (har bytt ganska nyligen) så hon kan inte meddela sig från någon annans tekefon heller.

I-lands problem var det någon som sade...

Well, well, jag väntar.