torsdag 20 juli 2017

Mums för huden

Alldeles runt hörnan här där vi bor ligger fabriksförsäljning av "Terre des Sens" produkter. Ett märke med sitt ursprung här i Provence som ju är dofternas högborg. Ljuvliga dofter och oljor. Mycket inspiration från Lavendel förstås men just Lavendeldoften vet jag inte om jag är så förtjust i. På blommorna i naturen ja, men inte i parfymer och annat.

Det blev istället dessa tre produkter som landande i min påse i dag. En duschtvål och body lotion med honung och mandel. Doften passar perfekt till min parfym "Bullion" från Byredo. Samt ett oljeserum med argan och ros-extract. Ska masseras in i ansiktet på kvällen så vaknar jag som en nyutslagen ros sedan :-)

Alla deras produkter är så klart biodynamiska och organiska. Jag är dålig på att redogöra för vad skillnaden är och vad det betyder egentligen,  men det är ju inte dåligt i alla fall.

onsdag 19 juli 2017

Kraften i ingenting

Att ligga i sängen mitt på blanka eftermiddagen och känna den ljumma vinden som strilar in genom fönstret. Att slumra.

Att ligga i en solstol och då och då släpa sig ner i en pool.

Att sitta på en terass i skuggan och smutta på en glas kallt Sancerre och chips.

Att sitta på ovan nämnds terass och bara stirra ut över vidderna, bergen, solen och Lavendeln.

Att sitta i en bil med en make som kör och bara titta på landskapet som passerar. Små byar. Stora fält. Berg. I tystnad.

Den helande och läkande och energigivande kraften i att göra ingenting går inte att uppnå med någon medicin i världen. Men det tar lite tid. Du måste ge dig tiden att låta allt stanna. Det sker inte på en dag. Inte på två. Kanske på en vecka men knappt det heller. Tid till ingenting är det vi har minst av i vår vardag. Tiden att ta dig. Tiden att våga släppa saker omkring dig. Tiden att bara sitta. Jag tror att vi bara måsta ta den. Helt sonika bara ta den i besittning, den där tiden.

Här är det enkelt. Jag har semester. Jag har sol och värme. Jag har en terass med en fantastisk utsikt som skänker lugn och ro. Jag har inget påkallar min uppmärksamhet eller som kräver något av mig. Men det måste gå hemma också. Det bara måste.

tisdag 18 juli 2017

Mont Ventoux

Detta mytomspunna berg. Beläget i distriktet Vaucluse mitt i Provence på 1912 meters höjd. Myt och myt förresten, det vet jag inte förstås men bland cyklister har det en smula mystik kring sig i alla fall. Alla cyklister vill någon gång ta sig upp för det. Det är känt i cykelkretsar. Det är högt. Det är en utmaning. Att ta sig upp för detta berg innebär en transport på 21 km konstant uppför och bitvis riktigt brant. Den gamla väderstationen på toppen syns från de flesta håll i området och blir lite av ett riktmärke. Som namnet också säger så är det ofta väldigt blåsigt på toppen och betydligt svalare än nere i byn.

Förra sommaren tog jag mig upp med cykel för första gången och idag gjorde jag det igen!

Här kommer jag pustandes de sista metrarna till toppen där F redan varit i nästan 40 minuter. Jag tog 2 timmar och 37 minuter på mig upp och då var det ändå en förbättring från förra året. Snitthastighet blev för mig 8,2 km/h. Det låter ju helt galet, men det går faktiskt. Det är bitvis sjukt jobbigt och redan de första 5 km var jag beredd att lägga av för jag var så trött i benen. Men jag vet också att det brukar ge mig sig och gå bättre efter ett tag. Inte så att det någonsin inte blir jobbigt, men uthärdligt.

De första 15 km går genom en skog och det är där som de brantaste partierna finns. De sista 6 km är det kalt och kargt berg men också något mindre brant, alltså  n å g o t  mindre. Då är du dock så trött och du ser toppen närma sig så där gäller det att hålla huvudet kallt och inte bli stressad. Det är liksom inte över förrän det är över så att säga...

Lycklig och lättad (och smått chockad) människa som äntligen är uppe och får stiga av cykeln. 

Det är dessutom så otroligt roligt att ha detta cykleri tillsammans med min F. Att vi kan göra det tillsammans och han är dessutom min allra bästa coach! Även om han får vänta på mig allt som oftast.

Sedan ska man ju förstås ta sig nerför detta berg igen. Finns liksom ingen genväg där. Att cykla nerför när det är brant är också en utmaning. Inte lika konditionskrävande såklart men väl jobbigt för armar och händer, du måste liksom bromsa en del. 37 minuter tog min nedfärd. 2 timmar kortare än uppför!

Kommer att sova gott i natt :-)

måndag 17 juli 2017

Dagarna går vidare

Vi cyklar....

Äter goda middagar...


Tillsammans med nyfunna vänner i solnedgången...


Och hänger vid poolen...

fredag 14 juli 2017

14 juli - La Bastille

Jorå, här kan man halvligga i soffan med ett glas rosé på magen och bara vänta på att eftermiddagen ska bli kväll och vi får ta oss till restaurang och fira nationaldagen.

14 juli 1789- stormningen av Batilijen.

Här stormar det också, den 14 juli 2017, strålande sol, varmt men galet blåsigt idag. Maken är hemma igen och semester etapp 2 kan ta vid. Fortfarande i Provence. Fortfarande fantastiskt. Men vinden tröttar ut mig lite. Det är som sagt inte kallt men jag blir trött i huvudet av blåsten. Det blir aldrig tyst. Det viner i träden, det slår i fönsterluckorna och möblerna på terassen vibrerar. Känner mig stressad av blåst. Det där lugnet, kom hit, ta ner mig på jorden, gör så att allt stannar och blir stilla. Shhh....

torsdag 13 juli 2017

Detaljer

Här dricker vi lokalt vin och då menar jag verkligen lokalt. Alltså från vingården vi bor på. Inte ens närproducerat utan HÄR-producerat. Gott också. Idag åt jag middag med ägaren av vingården och hans dotter med två söner (alltså "kändisens" familj). Mycket trevligt! Kanske får ta tillbaka lite av det jag skrev igår... men han själv var ju å andra sidan inte med i kväll så....


En interiörbild från vårt lilla hem här. Den här kanske behövs på vinterhalvåret, inte nu i alla fall.


Mer interiör. 


Poolen. Där har jag hängt en del de här dagarna. 


Här bor vi! På nedre terassen.


Och här i soffan på terassen ligger jag alltsomoftast. Äter frukost här. Läser, sover, fikar, tar en öl. Njuter!

onsdag 12 juli 2017

Vi måste prata om grannarna

Alltså grannarna vi har här, på vingården. De som bor i bostaden nästan bredvid oss. Det är bara M's lägenhet som ligger mellan samt lite buskar.

Ok, så här är det; vi kom hit i lördags och möttes av J som ansvarar för uthyrningen och vi installerade oss. Sedan möte M oss med stora famnen och berättar i nästa andetag att vingårdens ägare, en irländare som bott här i 30 år, har sin dotter med familj här. Bra, tänkte jag, då är det inte helt dött här i alla fall när jag ska vara här själv några dagar. I nästa andetag berättar hon att dotterns man är skådespelare och har precis avslutat en lång inspelningsperiod och ligger nu och sover (de landade också här tidigt i lördags). Jaha. I  ytterligare nästa andetag nämner hon hans namn. Jaha. Säger mig inget. Ingen jag känner igen. Tre andetag senare nämner hon en BBC serie som går på Netflix som han tydligen är med i. Jaha. Inget jag känner igen. Går säkert inte i Sverige. Sedan nämner hon några filmer och jag börjar känna att den här personen kanske man borde känna till trots allt. Hon googlar och konstaterar att jodå serien går på Netflix i Sverige. Nu har inte vi Netflix så jag är fortfarande lika frågande och nollställd och börjar känna att jag vill nog inte veta mer. Fast, lite nyfiken blir jag ju så jag sms'ar dottern och frågor om hon känner igen serien och personen i fråga. Svaret kommer på tre sekunder: Ja! Nästa sms lyder: "Hurså?" Jag svarar: "Jag hälsade just på honom" (Ja, alltså, nu hade han då vaknat och promenerade runt med en son så vi blev presenterade för varandra av M. Fortfarande inte ett ansikte jag tyckte mig känna igen dock). Dotter med pojkvän är nära att svimma där hemma i Sverige och sms'ar att det är E's favoritskådespelare. "Han är jättekänd mamma!"

Suck! Vi har alltså en himla megakänd filmskådespelare boendes 20 m bort. Vad krångligt det blev nu. Jag önskar verkligen att jag inte fått reda på det. Faktiskt. Jag är inte starstrucked på något sätt, jag visste ju inte ens vem han var och jag tror faktiskt fortfarande att jag inte har sett honom i någon film. Eller så har jag det, jag vet inte. Jag har träffat mängder med skådespelare på teatern jag jobbade på i flera år. Inte lika kända som denna dock, men ändå. Det är helt vanliga människor med ett hyfsat vanligt yrke. Jo, det finns faktiskt ganska många som arbetar med skådespeleri här i världen.

Men ändå! Ska man låtsas som att man inte känner igen honom? Nu gör jag ju inte det så jag behöver ju inte låtsas men jag VET ju nu vem han är och han tror säkert att vi vet vem han är för han tror kanske att alla vet det... Eller ska man säga vad bra man tyckte att han var i den och den filmen? (nu kan jag inte göra det eftersom jag inte sett någon, vad jag vet, men ÄNDÅ?) Jag får dessutom höra (ytterligare information som jag helst inte vill ha) att han är lite av den skygga sorten, håller sig undan media, tycker det är jobbigt med uppmärksamhet. Jaha, ska jag ignorera honom då? Låtsas att han inte finns? Nej, det går ju inte heller, blir ju jättekonstigt när vi är typ 5 vuxna människor på hela gården.

Hur har det gått då undrar ni? Jodå, vi har prata lite, några artiga meningar. Men så fort jag närmar mig hans fru (som är hur pratsam och trevlig som helst) så säger han typ två artiga meningar och går. Jaha, slipp då. Tänker jag. De två sönerna stojar och leker i poolen och frun och jag pratar lite om små och stora barn mm. Han leker mycket med sönerna och jag kan inte hjälpa det men det känns inte helt avslappnat att vara där vid poolen när han är där. Det känns som att jag stör. Det är liksom bara den familjen på fyra personer och jag där. Inte många andra att titta på än de. Men det försöker jag ju att inte göra för jag är ju ingen stalker som rätt var det är smyger upp en kamera när han hoppar i poolen. Sedan tänker jag att vi har faktiskt betalat en duktig slant för att vara här så jag ska verkligen inte känna så. Urdumt!

Han sitter mest i skuggan med kläder och solglasögon på. Jag tänker att han kanske inte får bli solbrun på grund av någon ny film som ska utspela sig på vintern eller nåt. Egentligen är jag jättenyfiken på hans jobb och på hur det är att spela in filmer. Skulle vara intressant att få veta. Men sånt får man kanske inte fråga om... Eller hur det känns att veta att väldigt många människor känner igen dig och vet vem du är och har sett dig i storbild och närbild på film. Det kanske på riktigt är jättejobbigt. Men man borde väl vänja sig. Och när folk slutar känna igen dig så är det väl slut, typ?

Strunt samma, jag tänker för mycket som vanligt och tar för mycket hänsyn som vanligt och är följsam och mesig som vanligt. Nu åker han iväg i morgon och familjen är kvar. Skönt säger jag.

Nej, jag säger inte vem det är, vill inte avslöja deras tillflyktsort. Det kan jag ge honom i alla fall.