torsdag 23 mars 2017

Insta is da shi...

Jamen tydligen. Det är på Instagram du ska vara nuförtiden. Ja, alltså det är ju inget nytt på något sätt men nu verkar det som att bloggare efter bloggare ger upp eller pausar sin blogg och håller sig endast på Insta. Med lååååånga texter dock vilket jag inte riktigt vet vad jag tycker om. Instagram ska väl vara lite kortare snärtigare texter.  Tycker jag.

Så, jag tänkte också vara där. I en kvart. Sen glömde jag det. Sen kläckte jag ur mig en post - och glömde bort det igen. Men vem fotar sådär mycket i vardagen?? Inte jag i alla fall. För att inte tala om alla selfiesar... Ha, ha, det GÅR bara inte! Jag ser inte klok ut när jag tar kort på mig själv (eller så är det så jag ser ut hemska tanke...) Jag tror faktiskt att det är just själva fotandet som hindrar mig på Instagram. Här på bloggen kan jag ju skriva en trudelutt utan bild. Likaså på Facebook, funkar också utan foto. Fast jag vet ju att det är foton som folk vill se, jag själv är inget undantag. Bloggar helt utan foton är ju inte så kul. Och gärna foton på bloggaren själv. Jag lever verkligen inte som jag lär.

Sedan har jag konstaterat att jag blivit beroende av sociala medier. En gluttare dessutom, värsta sorten. Alltså en sån som bara tittar på andras inlägg och poster men aldrig lägger ut något själv. Fast jo det gör jag ju också. Men inte så ofta nuförtiden. Men som sagt, går säkert in...många gånger.... varje dag... Lite tvångsmässigt nästan. Förmodligen inte bra.

Tittar på play gör jag också. Allt möjligt, från "Gift vid första ögonkastet" till dokumentärer. Gamla filmer, svenska deckare, franska spionserier, svenska sitcom serier mm. mm. Jag slukar allt just nu. På bussen, i soffan, i sängen. På TV, i datorn, i mobilen. Det är liksom min avkoppling. En flykt kanske. Från vardagen. Eller ett sällskap ibland...

Jag varvar ju dock denna digitala hysteri just nu med att träna, leda pass, arbeta, gå på teater, träffa kompisar på AW samt oroa mig för vuxna ungdomar (en kronisk åkomma tror jag) så det kanske finns hopp för mitt liv IRL också.

söndag 5 mars 2017

Nästa kapitel


Sitter i köket och dricker mitt frukostkaffe och bläddrar i morgontidningen. Smörgåsen är slut. Väggklockan tickar. Maken är på lång-spinning sedan tidiga morgontimmarna. Solen letar sig lite då och då in med tveksamma strålar. 

Det är söndag. En söndag lik en hel del andra söndagar. Sovmorgon. Lång frukost med mycket kaffe. Några maskiner med tvätt. Kanske en stund vid jobbdatorn. Leda pass på Friskis. Planera middagsmaten. Fundera över veckoplaneringen med jobb och träning. 

Det är dock något som saknas. Det känns som ett vakuum. Ett hål. En krypande känsla av att jag glömt något eller missat något eller saknar något eller...?? Så slår det mig plötsligt - barnen. Ungdomarna. Mina små telningar som i år blir 20 och 22. De finns inte omkring mig längre. De bor inte här längre. Eller, jo, det gör de ju egentligen, men med en i Uppsala och en på resande fot så är de inte hemma i alla fall. Jag konstaterar att de senaste tre veckorna är det längsta som jag och F varit själva hemma utan ungdomar, någonsin. Tre veckor är ju ingenting! Sonen är hemma igen om två veckor. Men vi har verkligen fått en föraning om vad som komma skall. Det är så här det kommer att bli till slut. Kanske redan till hösten när båda förhoppningsvis kommer att plugga på annan ort.

Men de har ju varit stora länge. Sköter sig själva. Tvättar sina egna kläder. Lagar middagar. Jobbar, pluggar, tränar, kör bil. Tar hand om sig själva helt på egen hand. Fast de har ju trots allt bott här. Två, ibland tre vuxna människor, utöver min man, som funnits omkring mig. Som jag, inser jag nu, i mångt och mycket hängt upp min tillvaro kring. Planerat efter. "Hur många blir vi till middag?" "Jobbar du idag?" "Vad ska vi äta i kväll?" "Var sover ni i kväll?" "Hur mår du idag?" "Behöver någon tvättmaskinen i kväll?" "Vem lagar mat i kväll?" "Vem kan handla idag?" "Vem har lämnat...?!" "Göm inte...." "Tänk på att..." "Har du...?" "Ska du...?" "Vem...Vad...När...Hur...?" 

Men också två, ibland tre vuxna människor, utöver min man, som jag umgåtts med. Pratat med. Skrattat med. Gjort saker tillsammans med. Som storhandlat tillsammans med mig. Som alltid bär kassar. Som tar ner mig på jorden när jag oroar mig för mycket. Som lär mig hur det fungerar "nuförtiden". Och även om de inte gjort så mycket väsen av sig och skött sig själva så har deras energi funnits i huset. Det har nästan alltid funnits någon mer än du själv hemma. 

Nu är vi två. Och när en inte är hemma är den andre ensam. Vi måste lära oss ett nytt sätt att leva. Tvåsamheten. Underbar och annorlunda på en och samma gång. Jag som alltid hävdat att jag har behov ensamhet inser plötsligt att känslan av att vara helt ensam i huset får mig att tappa energi och ork och fokus. Får mig ur balans helt enkelt.

Det är väl så att det berömda "nästa kapitel" av livet börjar här någonstans.

Älskling, sätter du på en kanna kaffe, vi har ett liv att skriva! 

söndag 26 februari 2017

Vi måste prata doftljus!


Alltså det här med doftljus. På senare år (ja, ganska många nu) har de dykt upp som något självklart i inredning, mysfaktor och gå-bort-present. Jag är inte sen att hålla med. Jag tycker det är väldigt trevligt med doftljus, jag gillar ju alla former av dofter; parfym, bodylotions, rökelse, tvättmedel (älskar tvättmedelsdoft, hatar oparfymerat...), dofljus, handcreme...listan kan göras lång. Det enda som är ok oparfymerat i min värld är smink. Och vanliga stearinljus såklart. Men som sagt, mycket trevligt med ett och annat doftljus också (men man kan ju inte bara ha doftljus hemma då skulle man förmodligen få ont i huvudet).

Men - doftljus alltså - det finns ju en herrejösses massa olika sorter och OLIKA PRISER och OLIKA DOFTEGENSKAPER....minst sagt. 

Här på bilden har vi ett litet urval av mina här hemma. Alla står inte framme samtidigt dock. Om jag skulle ta och ge mig på en liten utvärdering av dessa kanske. 

Från vänster:

Voluspa - tror detta var märket som tog oss med storm. Det första riktigt fina och dyra doftljuset som alla pratade om och alla tonårstjejer skulle ha på rummet. Och lägga ut på bloggen (eh, ja, men nu analyserar jag ju, he, he...). Galet dyra kan jag tycka. Detta lilla kostar strax under 200:-, med variation, går att hitta på nätet för 160. Doftar fantastiskt! Och doften håller i sig även när ljuset inte brinner. Om du inte lägger på locket vill säga. 

Lagerhaus-Paint, doft Kokos - Billig! 39:-, och doftar riktigt bra och gott. Både som släckt och under brinntid. Lite småcool burk. Helt ok!

Åhléns-äppelblom - finns i flera olika dofter, men jag har inte testat den ännu. Tror att jag köpte den för att den var grön och skulle passa i köket. Tycker inte att den är särskilt snygg ens så jag vet inte hur jag tänkte egentligen. Pris 69:-. Tveksam till om den håller kvalitet. Får återkomma om det. 

Rituals - doftljusens Rolls Roys om du frågar mig. Möjligen är det Voluspa som har den rollen men jag tycker att Rituals kör om. Doftar helt underbart och varaktigt och även som släckt. Riktigt mycket även som släckt faktiskt. Dessutom helt klart snyggaste designen, ren och enkel. Dyr dock, 295:-. Alltså, jag HAR svårt att köpa en LJUS för de pengarna. Det tar emot. Men som present... jo jag tackar jag:-) 

HM - doft Wood - Köpte ett på vinst och förlust för ett tag sedan och trodde nog inte att det skulle vara nåt vidare drag i den för priset 49:-, men där fick jag fel minsann. Doftar mycket trevligt, lite maskulint kryddigt och mustigt. Så pass att jag nu har köpt ett nytt. HM Home, finns små godbitar där ibland. 

HM - doft Black Oak - Blev så förtjust i HM´s doftljus att jag köpte ett till, lite större. Pris 79.90:-. Men ack vad jag bedrog mig, detta doftar INGENTING. Alltså på riktigt ingenting. Lur! Köp inte! 

Överlag är doftljusen dyra tycker jag, men det har som sagt seglat upp billigare varianter som är riktigt bra. Men många billiga är riktigt dåliga också. Bara att prova sig fram. Att de doftar mycket i butiken innan de tänds går inte att lita på. Ibland får jag nästan känslan av att det är tvärtom, de som doftar som mest som nya doftar inte lika mycket när de brinner. Helt omöjligt att navigera sig fram i den djungeln. 

Bra att ge bort,  trevligt att få och var kritisk vid inköp är mina bästa tips!

lördag 25 februari 2017

Välkommen du fantastiska vårvintersol!


Du är så underbar och efterlängtad. Du kära Vårvintersol. Du är så obarmhärtig på ett sätt som bara en vårvintersol kan vara. Dammet ligger som ett moln i luften i dina strålar. Fönstren stirrar kladdiga och dimmiga på mig genom ditt avslöjande ljus. Brödsmulorna gnistrar på bordet i dina ljuskäglor och golvets repor framträder med icke önskvärd tydlighet. Men ändå, ändå är du så fantastisk och efterlängtad. Det är nu som du lyser rakt in och långt in i rummet. Innan du stiger för högt.  Jag lägger mig på golvet mitt i ditt ljus och värmer mig. Låter dig tina upp hela mig. Kanske borde jag gå ut och möta dig. Men jag gillar dig inifrån också. Där jag kan lura mig till att du faktiskt värmer, vilket på riktigt dröjer ett litet tag till. Du är en försmak av vad som komma skall. Du inger hopp och framkallar längtan. Du lugnar. Du stillar. 

Varmt välkommen!

söndag 19 februari 2017

Är det någon ide att tända i vardagsrummet?

Berättigad fråga nu när befolkningen i huset har halverats. Det var dock inte vi som ställde den. F mötte bekanta på ICA som lever samma tillvaro (tillika resten av bekantskapskretsen) som ställde sig frågan. Rummen står tomma liksom. Fast nu i helgen har vi faktiskt dottern hemma tillfälligt. Det var visst nån fest som lockade i huvudstaden. 

Annars har vi nu precis avverkat en vecka helt själva i huset. I Kina rullar resan på och vi har fått en och annan uppdatering. Ibland är det svårt när ingen kan engelska och allt fungerar väldigt annorlunda än här hemma. Men de verkar ha det bra. Nu senast har de sett teracotta-armén i Xian. Häftigt ändå att han faktiskt är DÄR. 

I övrigt går min tid numera åt till att jobba. Och träna. Och sova. Äta? Nja, lite si och så har vi det med mathållningen men vi får väl skärpa oss...



Och, tja, shoppa... Jag hade precis konstaterat att jag verkligen inte behöver något mer i garderoben när jag ramlade över ett par byxor på Cos. De perfekta byxorna som jag har letat efter. Nu kommer de äntligen de där lite kortare och vida byxorna. Syns lite dåligt på bilden men de är grå i ett underbart mjukt tyg. Nästan som mjukisbyxor :-) 




Och sen ramlade jag över de här godingarna på HM av alla ställen. Jättesköna skinnskor i mörkt vinrött. På REA och allt. Den här skomodellen och korta vida byxor med stor vit skjorta till blir min nya outfit nu framöver tror jag. Precis jag. 

söndag 12 februari 2017

Dagen efter

Gårdagen blev en dag att minnas. Den började på Arlanda med att vi vinkade av sonen med kompis för avresa mot Kina. Jag var lugn och fin. Men sedan kom den där molande oron. Det känns som att vara konstant nervös inför något. Men i takt med att dagen gick avtog det mer och mer. Jag har nu idag pratat med honom och de är framme i Peking. Allting är väldigt annorlunda... Första lunchen blev snabbnudlar på rummet... De kommer att vänja sig.
Sån tur att eftermiddagen skulle spenderas med goda vänner på Hotell Kristina i Sigtuna så att jag fick annat att tänka på. "Temptation dinner" stod på menyn. Detta äventyr var en födelsedagspresent från hela kompsigänget. Det fick också bli en repris på 50-årskalasklänningen.

Ja, vad ska man säga...det var en spännande middag med lite "burlesk-tema", väldigt speciellt utformad meny och presentation av mäträtterna (som var 6 stycken). Här ovan en maträttspresentation, dvs själva presentationen stod på baksidan av David H...










Nej vi rökte inte! Verkligen inte. I de här cigaretterna låg kryddorna till blomkålscremen och löjrommen, som serverades i en snusburk respektive tändsticksask. Hel cracy. Men mycket gott!









Stekte tonfisk på ett strykjärn gjorde vi dock. På riktigt!
























Den här lilla vovsingen mötte oss i entrén... Alltså, det här var en fantastiskt födelsedagspresent. Stort TACK hela "släkten". Ni vet vilka ni är :-)

Nu är jag EXTREMT trött. Gårdagen var en anspänning på alla sätt och senaste tidens fullspäckade schema på både jobb och hemma börjar ta ut sin rätt. Nu är maken och jag ensamma hemma i 5 veckor och jag ska försöka njuta av det. Om bara den där molande oroskänslan kan lägga sig... Men nu ska i alla fall JAG lägga mig.

fredag 10 februari 2017

Denna symbios!


Gahhh, denna symbios! Jag har pratat om den förut. Den här symbiosen som man lever i tillsammans med sina barn. Eller som åtminstone jag gör. Att leva sig in i sina barns känslor och sjukdomar och i princip ALLTING däremellan så till den milda grad att du upplever detsamma. Det är framför allt sonen som jag har den här kopplingen med. Han behöver bara andas att han mår illa eller har ont i halsen så känner jag av samma symtom. Med dottern ibland men inte lika tydligt. Har naturligtvis med oro att göra och sonen är minstingen och kommer alltid att vara. 

N U  S K A  H A N  Å K A  T I L L  K I N A

När han, för nästan ett halvår sedan, kom hem och berättade att han hade bokat resa tillsammans med en kompis till Kina höll jag på att tuppa av. HERREGUD, HUR ska det GÅ?? Sedan har ju tiden gått och jag har vant mig vid tanken. De har skaffat visum, kollat upp vaccinationer, bokat utflykter, växlat pengar mm. mm. Noga förberedelser. Resan är hyfsat organiserad med förbokade hotell och tågresor. Från Peking till Hongkong ska de ta sig med tåg. Sedan vidare från Hongkong till Australien för att besöka kompis som bor där.

H A N  Å K E R  I  M O R G O N

Jag har varit förvånansvärt lugn senaste tiden. Kan inte göra mer nu. Har köpt div mediciner, kollat försäkringar, förmanat, påmint, tipsat. 

Men nu. Kvällen innan. Alltså mina nerver. Vet inte vem som kommer att ha svårast att sova i natt, han eller jag. Strax före nio i morgon bitti kör vi ut till Arlanda. Kanske blir det bättre när han är iväg. Då kan jag ju verkligen inte göra mer. Bara att slappna av och förlita sig på att han klarar sig själv. Såklart att han gör. Och de är ju två. Kina, det är väl hyfsat civiliserat ändå. Va? 

Gaahhhh!